frågor & funderingar med carowine
Häj!
(detta är ett rätt ointressant inlägg, jag som rabblar om random stuff bara, just sayin, så om du inte känner för att läsa ett ointressant och kanske osammanhängande och förvirrande inlägg, så kan du sluta läsa nu)
Idag är det tisday (tror jag), och jag är hemma om 3 veckor. Så idag tog jag 1-2-3 glas vin på the rooftop. Först med vendela och julia, sen gick de ner, så satt jag själv en stund. Kollade på utsikten. Men ser hela LA från mitt tak, för att vi bor en bit upp i hillsen nästan. Satt där och funderade, på alllt och inget. Jag älskar att sitta själv och tänka ibland. Lite bakgrunds musik, ett kallt glas vitt vin, och jag och världen. Jag satt och funderade på min tid här, hur jag har upplevt den, hur jag trodde att det skulle vara, hur jag känner nu jämfört med för 2 år sedan när jag också skulle flytta hem, och varför jag känner som jag gör. Och ja må säga, brain - du är svår att förstå dig på. Jag önskar jag förstod vad jag ville, hur jag kände och varför. Men I really don't know. Är somsagt så kluven, alltid, i vad jag ska tycka och känna. Kanske just för att jag ifrågasätter mig själv, försöker se allt ur flera perspektiv och kan inte klura ut vad som är rätt för mig. Och om det är rätt, skulle det vara rätt-rätt, eller rätt för nu. Är det konstigt att tänka så? Borde jag bara känna eller tycka något direkt och sen stå fast vid det..? Det är kaos i mit huvud ibland. Men ibland blir det lite lättare när jag skriver om det, för då ser jag det framför mig, det blir touchable, typ. Är det bara jag som är konstig, eller sitter ni andra också och tänker och ifrågasätter saker ibland? Kanske hade varit lättare att inte göra det, att bara glida med. Att inte ifrågasätta och vara lyckligt oventande om det man inte vet. Kanske man ska sikta mot att vara ignorant, naiv och trångsynt istället. Jag är säkert lite av alla 3. Tror många är det, men kanske för naiva för att se det själv. Nog svårt att bli av med, tror man har sånt inbyggt i hjärnan, inprogrammerat sen man var liten, vad som är rätt och fel, hur man ska vara, och sånt som man inte har lärt sig förstå är fel. Folk hatar när de inte förstår saker. Förstår det inte något så dömer dem det. Och SÅ mcyket folk dömer. Vi dömer varandra alldeles för mycket. Hata inte det/dem ni inte förstår. Försök, genuint, att förstå, eller bara acceptera att alla inte kan vara likadana och vissa saker är för stora för att du ska förstå.
Jag har svårt att förstå migsjälv, och jag förväntar mig inte att folk ska förstå mig helt heller. Men jag blir så jävla arg när folk som inte förstår mig dömer mig. Tycker det är fel eller konstigt, tycker jag är konstig eller att något är "fel" på mig. Nej, it's not. Jag är fullt frisk och fungerar fint. Och jag tänker inte må dåligt över de som inte förstår och inte kan acceptera. Alla är inte likadana. Och jag känner inte någon skyldighet att behöva försöka förklara migsjälv, när de ändå är så comitted att missförstå mig.
Ramle ramble. Vet inte varför jag slrev det här really. Vet inte om det made sense för någon. Vet inte hur ni upplever mig. Ni kansle inte alls märkt av något av dethär. Kanske bara är några jag harvarit around lately som fått mig att känna så. Känna mig dömd för att inte gilla sakka saker, för att tycka annorlunda etc. Och det är helt okej, man kan inte komma överens med alla alltid, men oh, det kan bli joggigt ibland. Speciellt här där jag inte har så många nära vänner. Awh, ska bli så mysigt att komma hem till mina nära och kära som jag vet accepterar och tycker om mig för den jag är.
Egentligen talar allt inom mig om att jag vill hem till sverige. Och jag vet att det är rätt att åka hem. Men det är detdär med att åka. Avsluta ett kapitel, lämna det. Det är svårt för mig. Gillar att hålla mig kvar vid saker. Minnen, känslor. Här i La, här gillar jag att hålla fast vid hoppet av att man vet aldrig vad som kommer hända här, vad som helt kan hända, närsomhelst. Möjligheterna. Vädret. Att mär jag är här så känns det som jag kommit någonvart. Jag har åstadkommit något som inte så många andra har gjort. Och en del av att komma hem, känns som att jag ger upp, jag återvänder, jag lyckades inte. Och när jag är hemma så vet jag att jag kommer se på internet så vet jag att det kommer kännas som att jag missar så mycket fantastiska saker.. Och jag vet att det inte är så egentligen. Jag vet att jag inte vill fortsätta att bo här (at least for now), men det känns som då som jag ger upp en stor del av migsjälv. LA har en speciell plats i mitt hjärta. 2,5 år av mitt 23,5 åriga liv har jag levt i LA.
Men ja, det kanske är dags att tacka för det. Tacka för allt jag har fått uppleva, se, känna, lära mig. Kanske kommer jag tillbaka en dag, kanske inte. Men det är dags att åka hem till sverige. Men ska verkligen njuta av mina sista 20 dagar i änglarnas stad.
Godnatt!
