14/1; Då var det dags.
Då var det dags för en ny resa. En ny resa till en välbekant destination. I mitt pass har jag 4 stämplar från LAX, en gång varje gång jag kommit dit. Så är ju hyffsat rutinerad när det kommer till LA. Men för första gången har jag lipat som ett litet barn, flera gånger, innan resan. Kanske är det för att det blev väldigt snabba svängar, i tisdags visste jag inte när jag skulle åka, och nu knappt 2 dagar senare, sitter jag på Köpenhamns flygplats och väntar på att boarda planet till London för att sedan åka vidare till LA. Kanske känns det som jag ”lämnar” mer nu, slash, uppskattar det jag har ännu mer än första gången jag åkte. Kanske är det för jag är rädd och nervös. Kanske är det förvirringen, att jag inte verkligen insåg att jag skulle förrän igår. Har fortfarande lite svårt att inse det. Så det är en himla röra med känslor i mitt huvud för tillfället. För några dagar sen så var jag nästan fortfarande i förnekelse att jag skulle åka så snart, så tvingades att ta itu med alla känslor på samma gång.
Nu låter det nästan som jag inte vill åka. Men tro mig, det vill jag! Jag är egentligen jättetaggad på att få göra något nytt, ett nytt äventyr, nya lärdomar, att få pusha mig själv, ha mål, överträffa mig själv, komma framåt i livet. Pepp och spänd på allt som kan hända, för det är ju just i LA, som allting faktiskt kan hända. Det har jag ju till och med själv fått erfara. I Sverige är det inte alls så, så får börja anamma LA-tänket igen, och det är lite overwhelming. Jag är nervös. Det är inte skola nu. Nu är det allvar. Så känner lite press över det.
Men det kommer gå bra. Det är jag övertygad om. Jag är redo. Redo för vad dessa 6 månaderna har i beredskap. Redo att facea alla utmaningar som komma skall, att göra mitt yttersta för att göra ett så bra jobb jag kan, för att lära mig så mycket som möjligt, för att bli bättre.
Och även fast jag har gråtit så mycket, så är jag jätteglad. Jag är så glad över att ha så fina vänner, familj och pojkvän. Finns inte ord hur glad och tacksam jag är. Och att veta att ni alla stöttar mig och är bakom mig i det här betyder så mycket. Det får mig att vilja göra ännu bättre ifrån mig.
Sverige, vi ses igen den 18e juli!
Puss och kram
