my road to happiness
Hejhopp,
I fredags såg det ut såhär på kontoret:
När Finally Friday var utskickat och det var dags för helg! Rekordelig sponsrade på SAS eventet så vi fick med oss några som blev över, yum! Svensk cider är något som jag saknat i USA innan, svensk cider och svensk choklad. Något som amerikanarna inte gör lika bra.
Helgen var rätt lugn! Träffade Nina, min gamla roomie i söndags! Jättetrevligt var det! Fastän det regnade, verkligen ÖSTE ner, El Nino regnstorm. Åkte till North Hollywood o träffade henne, åt asiatiskt och catchade upp lite! Kul och intressant att se hur mycket vi båda har vuxit på 2-3 år. Kommer ihåg första gången jag träffade Nina, det var samma dag vi blev roomies, sen flyttade jag tillbaka till Swe och hon har levt vidare sitt liv i LA och jag i Lund, och nu att ses i LA igen, de va kul!
Sen träffade jag Michelle o gick på bio! Fan vad jag är glad att jag har Michelle alltså! Vilken tur att vi båda va i mataffären samtidigt en gång. På Ralphs hittar man både bra priser och bra vänner!
Mot kvällen avtog stormen och det blev en lugn solnedgång.
Denna veckan har väl varit rätt vanlig, workwise. Jag gillar det jag gör. Jag lär mig fortfarande, känner mer o mer varje dag att jag lär mig bemästra denna positionen som en marketing manager på SACC-LA. Var osäker på allt jag gjorde o skrev innan (vilket inte är så konstigt när man är ny på ett jobb), men jag känner hur jag tror på mig själv mer o mer för varje dag. Med emails, inlägg på sociala medier.. allt. På fredag ska jag ha ett möte SJÄLV med en som sökt kontakt med SACC-LA o vill disskutera samarbete. Så det ska bli spännande!
Jag är så nöjd, för detta var precis det jag ville! Jag ville att LA skulle få mig motiverad och få mig att växa, and it does! Har änsålänge haft jättebra flyt och fått mycket beröm av min chef, men jag vet att jag måste fortsätta att prestera, göra bättre, för hon kommer att förvänta sig mer med tiden, och då kommer jag få jobba hårdare, tänka mer utanför boxen, pusha mig själv mer. Och det är jag beredd på att göra!
Tror säkert att jag kommer ha nederlag också, och att jag då kommer att bli besviken och ledsen, och då ska jag låta mig bli det, men bara för att nåsta dag kunna ta den lärdomen med mig och ta nya tag! Do better. Och i slutändan, i juli, ska jag avsluta mitt internship med flaggan i topp!
Nog om jobb för nu. Vill ni veta något kul? DAVID KOMMER HIT PÅ LÖRDAG?!?! Han har snackat den senaste veckan om att han kanske har en lucka i sitt master projekt nu i februari och att då skulle han kunna komma o hälsa på. Veckan innan hans tänkta besök så hade han inte bokat något, så började tvivla på att det skulle bli av. Men i tisdags, då bokade han! Och ver ni vad som är ännu häftigare? Jag och David ska till nog Hawaii!!! (Vi inte bokat än, så vågar heller inte säga med 100% säkerhet..) Men wow, tänk att jag kanske ska få åka till Hawaii (igen), denna gången med min pojkvän. Och jag har fått ledigt från jobbet, dock måste jag jobba lite därifrån, men de e ok. Hur bra är livet?!?!
Aldrig, ALDRIG någonsin hade jag vågat drömma om att livet skulle bli såhär. Kommer ihåg för många år sedan när jag gick i högstadiet, varje dag var den samma, alla var oroliga o stressade över vad de skulle välja för program till gymnasiet, vad de sedan ville jobba med. Det var framtiden. Man skulle välja ett program, plugga i 3 år, för att sedan plugga ännu mer för att försäkra sig om att få ett jobb som betalar bra. Jag minns hur jag satt o kollade ut på gården genom mitt fönster en dag efter skolan, det regnade och var grått, jag lyssnade på Green Day (som vanligt), just då spelades låten "christie road", och jag tänkte "är det här allt", "är det så det ska vara?" Jag såg framför mig en sliten asfalterad väg (kanske också för att låten hanlade om en väg.. ehe), allt var grått och blött. Jag ville att livet skulle vara mer. Men jag visste inte vad "mer" var, hur mycker man egentligen kunde förvänta sig av livet. Jag hade avlägsna drömmar, om att flytta till USA, men det var somsagt bara avlägsna drömmar som jag hade för att distrahera migsjälv, en fantasivärld. I den riktiga världen såg jag bara den asfalterade vägen, vägen man "skulle" gå, för att den var säkrast, men för mig ledde din inte till lycka. Jag såg inte mig själv som en lycklig vuxen.
Men idag är jag 23 år och lyckligare än någonsin. Jag är så glad att jag gick min egen väg och inte längs den regniga asfaltsvägen. Inte för att det faktiskt är en regnig tråkig asfaltsväg, för vissa var det säkert en jättetrevlig väg som ledde till lycka, men i mina tankar var det det bara ugh.
Men livet blir vad man gör det till, never settle om det inte är något som inte gör en lycklig. Oavsett vilken väg man vill gå.
Nu har jag jobbat klart för dagen. Funderar på om jag ska kolla på ett avsnitt GOT eller bara gå o lägga mig. Hm, decisions decisions..
Having a cup of tea with Natha. Litterally.
Puss och kram på er!
